Gilgal
Platsen Gilgal ligger mellan Jeriko
och Jordanfloden. Platsen är känd som den plats som
omtalas i Josua kap. 5: Gör dig stenknivar och
omskär åter Israels barn, för andra
gången....
(5.5) Ty väl hade bland folket alla de som voro med under
uttåget blivit omskurna, men de bland folket, som voro
födda i öknen under vägen, efter uttåget ur
Egypten, de voro alla oomskurna.
(5.6) Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år,
under vilken tid alla stridbara män i folket, som hade
dragit ut ur Egypten, förgingos, eftersom de icke hörde
Herrens röst, varför ock HERREN svor, att han icke
skulle låta dem se det land, som han med ed hade lovat deras
fäder att giva oss, ett land som flyter av mjölk och
honung.
(5.7) Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras
ställe, dem omskar nu Josua, ty de hade förhud,
eftersom de icke hade blivit omskurna under vägen.
(5.8) Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de
kvar, där de voro i lägret, till dess de hade blivit
läkta.
(5.9) Och Herren sade till Josua: "I dag har jag
avvältrat från eder Egyptens smälek." Och
detta ställe fick namnet Gilgal,
Enligt en fotnot i min bibel hava, i hebreiskan, orden "Gilgal"
och "avvältrat" likhet med varandra.
År 1870 fann man vid grävningar utanför Betel
talrika stenknivar. "Und die Bibel hat doch recht".
Ester: 3:13 HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
Längtan vid Luossa - en sång av Dan Anderssson
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en
ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och
sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta
hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar
mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot
strand
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av
mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första
jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla
om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och
gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som
mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej
ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i
dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför
Herran:
`Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen
har!`
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala
floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad
bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min
moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder
feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är
full!
Ej av denna världen var jag och oändlig
vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks
skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av
rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få
ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon
sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.
sången om längtan vid Luossa, sjungen av Gunde Johansson (1922 - 1995) - Se einex för en videolänk!
